Det är två år sen vår underbare fölunge åter var hemma efter tre veckor på djursjukhuset i Helsingborg. Det som aldrig får hända hade hänt.
Nu var det vår tur att hemma plåstra om honom efter allra bästa förmåga.
Skadorna var omfattande. Tre av fyra ben skadade. Med stor säkerhet även mentala skador efter det trauma han varit med om. Han var inte bara skadad med svåra smärtor, han miste också sitt stöd av mamma som befanns vara allt för aggressiv och vaktande för att personalen skulle kunna ge vård åt den endast tre månader gamla ungen. Stackars liten. Stackars mamma.
Det var (naturligtvis) boxvila som gällde med gipsad hov. Sommaren var här med ett underbart gräs därute som han inte fick ta del av. Då är det tur att det finns så fina hästskötare som utan protest plockar med sig lite av godsakerna in.
En hästskötare värd guld.
Då skadan nyss skett såg hoven ut så här....
En dag och situation jag/vi ALDRIG glömmer.
Nu kan vi bara hoppas att det fram över kommer att gå bra för den här lille krabaten som nu är en stor kille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar