Det blir allt vanligare med dessa siluetter i vårt landskap. Inte minst här på den skånska slätten.
Min åsikt är att de är ganska fula och störande element i naturen. Så har jag alltid tyckt.
Idag när jag var på väg in till byn för att göra lite veckohandel fäste jag åter igen blicken på dessa giganter. Där mot den regntunga himlen reser de sig majestätiskt mot himlen. På långt ser man lamporna högst upp som ibland ger ett nästan spöklikt sken.
Vinande rör sig vingarna, just idag i ett högt tempo. Här produceras energi.
Men tänk, jag kom på mig själv med att inte tycka att de besvärade mig längre. Alltså, ögat har vant sig.
De har på något vis blivit ett naturligt inslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar