äntligen hemma

Så klev han då äntligen av hästbussen här hemma på vår gård igen, efter 20 dygn på djursjukhuset i Helsingborg. Visst är vi glada men ändå ledsna, ledsna att detta hände vår älskade unge, men glada att nu få sköta omvårdnad och rehabilitering på allra bästa sätt. Vi VET att han kände igen sig för så snart han satt sina små hovar på vår mark gnäggade han. Första gnägget vi hört sen den där hemska dagen för tre veckor sedan. Icecross kände igen både oss och miljön.

Det är boxvila som gäller för lång tid framöver men mannen och jag kommer att vara hos honom så mycket det bara går.

Eftersom hans mamma inte kommer att finnas i samma stall ( på inrådan från vet. ska de inte träffas)
har vi skaffat en sällskapshäst åt honom.
En alldeles förträfflig häst som vi valt att kalla Daddy.
Det känns redan att de kommer att bli bästisar.

Eftersom det var första dagen för Daddy i vår hage så fick mannen ge sig ut och visa runt. Det är ju inte så lätt när man är ny.

Ganska snart ville Daddy klara sig själv och tog tag i gräset. Medans Daddy var ute och stoppade i sig det goda gräset fick Icecross stanna inne i boxen med sällskap av mannen och mig.

I morgon väntar nya utmaningar. Då ska det bli omläggning av såren. En sak jag faktiskt bekymrar mig för lite. Jag vet att det är stora sår som ser mycket otäcka ut. Jag ska göra mitt bästa att inte klappa ihop och börja gråta. Jag måste nu vara stark.