Att ta vara på varje dag så som den var den sista har man väl hört vid några tillfälle. Det känns för varje dag mer och mer sant och befogat.
Allt fler i umgänge, bekantskap och kolleger drabbas av sorger och oväntade situationer som manar till eftertanke.
Efter ett långt och i många fall mycket slitsamt arbetsliv längtar en del efter sin kommande pension men glömmer kanske att ”leva” i nuet och när sen den efterlängtade dagen kommer faller inte allt ut till belåtenhet.
Själv längtar jag inte efter pensionsdagen trots att jag med raska steg närmar mig dagen för arbetsbefrielse. Jag tycker att längta framåt är på något vis att längta sej bort från livet.
Nu tycker säkert mången att jag är negativ och deppig men så menar jag inte utan ta vara på vad dagen och livet bjuder, det finns mycket att glädjas åt varje dag och var stund.
Varför skall det behöva ta mer än 60 år innan man lärt sej förstå vad livet går ut på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar