en hund betyder så mycket......

Vi har alltid haft en hel del djur av skilda slag och arter.  Alla älskade men en del har betytt lite mer eller haft någon speciell personlighet som blir svårare att glömma. En av dessa med en stark och annorlunda personlighet var vår schäferhund Arro.  Ja egentligen var han ju inte renrasig utan en korsning mellan schäfer och rottweiler men det kunde man inte se. Min sambo envisades med att köpa denna valp när vi flyttade till vår förra gård, själv hade jag föredragit att inte ha någon hund just då. Men så blev det.
Nu måste jag erkänna att jag ibland, eller var det rätt ofta, var jag ganska irriterad på denna hund. Om hundar kan ha DAMP eller ADHD så hade han båda diagnoserna.  Han var full av energi och nu menar jag FULL av ENERGI. Till detta kom att han var oerhört intresserad av flickhundar varför han inte sällen begav sig iväg på egen hand för att söka upp dem var de än befann sig i byn med omnejd.

Vid flera tillfällen har någon ”snäll människa ” hämtat in honom och det var bara varit för oss att åka iväg och hämta tillbaka honom.  Vi har också fått hämta hos polisen, hittegods!

Arrro, som hunden hette, var en baddare på att klättra, han klättrade utan besvär över stängselnätet på sin rastgård 1,80 högt.
En dag när vi kom hem fann vi honom uppe på garagetaket och tack och lov att han inte försökte hoppa ner. Det kunde gått hur illa som helst.

Av alla hundar vi haft har jag aldrig haft någon som varit snällare än Arro.  Han var också helt underbar mot barn, han älskade att leka med alla barn och han gjorde det fint och försiktigt.
Man kunde alltid lita på honom.

Det var utan tvekan husses hund men han gjorde allt för att vara till lags och att jag skulle ägna all min tid åt honom.

Vid ett tillfälle uppfattade Arro att jag kanske var i fara eftersom jag blev ganska högljudd när jag upptäckte en farlig situation bland en av våra hästar i hagen.
Arro som satt i bilens baksäte i väntan på att vi skulle åka trodde att jag var i fara och kastade sig ut genom bilrutan, som turligt nog var nere. Just då uppskattades inte handlingen av mig.

Han fostrade våra andra hundar med fast men snäll tass. Han tog gärna hand om våra kattungar som han pysslade med och ibland försiktigt bar runt i munnen. Denna handling var inte lika uppskattad av kattmamman förståss.

Arro dog under lek  hemma i trädgården i august  år 2000.
Alla som en gång träffat Arro minns honom men kanske på olika vis och för olika saker.

Vi saknar honom och tänker mycket på honom.