Storstadscowboy del 3

Tycker mig se en viss fallenhet för cowboy-livet. Lätt och mjukt tygeltag. Ser faktiskt avslappnat ut.

Kanske inte helt fel. Sitter ganska bra med ganska bra (skänklar) underben och hälar.

Glad men behöver jobba mer med hållningen. Kanske en större häst!

Ni som undrar var fortsättningen blev av på storstadscowboys. Här kommer den.
Det har nu blivit dags att ta plats på hästryggen. Mustangerna och våra cowboys ska arbeta. Arbetet idag består i att ta sig an de nödvändiga stegen för att kunna bli en sjutusan till ryttare
Först gäller det ju att ta sig upp på mustangerna, en uppgift som inte alltid är så lätt, men idag gick det bra (med hjälp av funktionärer) 

Transportsträckan till träningsbanan (ca 100 m ) tycktes oändlig för våra cowboys.
Nu gällde det träning. Skritt, trav och galopp är grunden vad som krävs även för en storstadscowboy.

Skritt var väl helt ok. Trav ja, nu blev det genast mycket besvärligare. För att kunna hålla sig kvar på hästryggen krävdes ett viss mått av balans och takt.
Det började nu kännas i kroppen.
Så kom det oundvikliga om man skall vara en cowboy. det gäller ju att kunna galoppera. 
Den frihetskänsla som förmedlats via filmer och annat när cowboysen liksom svävar fram över marken i hisnande fart den tog här slut. Ja helt slut. Våra cowboys känner nu ingen större längtan efter fartens tjusning. Galopp vill dom inte lära. Det kändes farligt och övermäktigt.

När passet är över traskar våra vänner snällt hemåt ledandes sina mustanger.
Lättade och nöjda med att det hela är över. Jag tror ändå att inom dem finns en svag längtan kvar.... att få bli den där storstadscowboyen de drömt om.

Vem vet, kanske gör de ett nytt försök och då vet jag att allt kommer att kännas bättre.

Lättade. Förmodligen både ryttare och häst.