Dahlak, fullblodsvalack med några år på nacken.
Efter några år på tävlingsbanan ansågs hans karriär över och han skulle pensioneras. Det var då jag kom in i bilden. Jag köpte honom nog mest av sentimentala skäl skulle jag tro. Han kanske inte fick den uppmärksamhet och stimulering som han förtjänade och mådde bäst av, därför beslöt jag att köpa honom för att åter ge honom en uppgift som häst.
Han var en stor och reslig kille och var oemotståndligt söt. Snäll så att nästan vem som helst kunde rida honom.
Han gillade att ha sovmorgon, ibland hände det när sista hästen i stallet gått ut för morgonen att han lugnt låg kvar och drog sig i sänghalmen i ordets rätta bemärkelse. Även då gick det bra att gå in till honom och sitta ner och kela. Det gillade han.
Han hade bott på samma stall som vi under en lång tid så därför kände jag väl till honom. Jag visste, och hade sett med egna ögon, att han var inte lätt att lasta i trailern, nästan omöjlig.
När vi haft honom en tid ville jag börja träna lite i ett närbeläget ridhus men för detta fodrades att vi åkte i trailern med honom.
När vi byggt upp ett ömsesidigt förtroende och tillit försökte jag och min hästskötare en dag att lasta honom. Åh se det gick hur lätt som helst. Lätt upp, stod still under resan och sen lugnt och fint av igen.
Nu kände vi oss malliga.
Från och till drabbades han av hälta, inte mycket men ändå. Vi bokade tid hos veterinär för att göra en nogrann hältutredning. Efter flertal besök, röntgen och behandlingar stod det klart att han aldrig skulle bli helt återställd utan att det ibland skulle finnas dagar när han kände av sin gamla obehandlade skada. Han fick stanna hos oss, mer som sällskapshäst, tills det var dags att ta farväl och lämna honom till de evigt gröna ängarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar