Jävligare än så här kan väl inte mycket bli

någonstans i det trista finns det en sol

Många mer än jag brottas väl med bokföring och årsbokslut vid denna tid på året. Just nu är det föreningens bokföring som gör mig galen.
Något är galet. Men VAD???

Revisorn kan inte heller han förstå var problemet döljer sig.

Det blir ännu en långbänk i morgon i hopp om att vi ska finna den felande länken.

Sen blir jag så förbaskat sur på personer som så innerligt vill framhäva sig själv att dom tar till vilka metoder som helst. Fyller sina bloggar med text och bild som inte har annat syfte än påvisa hur klok, duktig, smart, arbetsam, pålitlig, erfaren, uppskattad, intelligent och charmig man själv är.
Som gör vad som för publicitet och att få ut en bild i media på sig själv.

Förminska andra personer.

På Facebook, som för övrigt fyller 10 år idag, jagar en del för att skaffa så många "vänner" det bara är möjligt.
Jag undrar bara hur vanligt är det att en normal vardagsperson har över 800 vänner??

Själv nöjer jag mig med att ha mina "riktiga" vänner där. De som jag känner i det verkliga livet.

Det kan också irritera mig när någon hela tiden måste vara den som har svårast sjukdom, sämsta lön, tråkigaste jobb och drabbats hårdast i livet.

Den som ständigt tränger sig före i alla köer.
Den som alla bör tycka synd om.

Så finns det naturligtvis även en dag som denna små guldkorn som förgyller tristessen.

Ett sådant guldkorn var idag när jag och min kollega gick till pizzerian, beställde en pizza och satte oss till bords.

Efter ungefär halva pizzan var hungern borta och ingen av oss fick ner en bit mer.
Då erbjöd personalen att packa ner våra halvor i en kartong för att ta med hem. Till detta fick vi vars en burk med sallad, trots att vi redan ätit en stor tallrik sallad på plats.

Tack.

Vi kommer åter.