Kan knappt tro det är sant

Tro det eller ej....men ni som eventuellt känner mina barn kommer förmodligen inte att tro det här. Men det är sant. Jag lovar.
Mina barn har haft en alldeles egen ponny!!! Jo, så var det faktiskt. 

Nu var det ju förstås så att det kanske mer var vi föräldrar som ville att våra barn skulle ha en häst, börja rida och sen ha hästsport som sitt intresse resten av livet.

Vi började jakten på den perfekta ponnyn, och en shettis skulle det vara. Att hitta en sådan, perfekt shettis alltså, vet säkert ni som hästfolk att det kan vara svårt att finna. En shettis kan vara både envis, tjurig och stursk.

Men se, en dag fick vi tips om att vi kunde höra oss för hos en äldre man som nu började bli till åren och "kanske" kunde tänka sig sälja.
Sagt och gjort, vi tog kontakt men mannen var mycket tveksam till försäljning. Pållen var hans ögonsten och skiljas åt var svårt. Men eftersom vi fått de bästa rekommendationer från mannen som tipsat kunde vi få komma och hälsa på för att diskutera saken. Men någon affär var det inte säkert det blev.

Vi bestämde en dag med mannen och ungarna stuvades in i bilen och vi for iväg. Jag minns inte hur antusiastiska barnen var, men det var vi.

Väl framme mötte mannen upp i dörren, uppklädd i finkostym, skjorta och slips. Jag tror minsann han också var nyrakad.

Kaffe med kakor var framdukat i finrummet och vi bjöds sitta ner.
Mannen pratade så varmt om sin häst och ville inte skiljas från honom. 

Vi tillbringade flera timmar den kvällen hos en man som verkligen älskade sin häst och som hade så många fina episoder att berätta om sin fina ponny. 

Mannen tyckte barnen var fina och väluppfostrade och vi var pålitliga och kunniga hästfolk.
Han kunde låta oss få köpa hans ögonsten. Vi erbjöds att även få köpa en fin vagn som "Pinnen" brukade dra på stranden där mannen brukade sälja glass.
Vi fick dock lova, ja nästan svära vid bibeln, att ta väl hand om hästen. Det kunde vi med lätthet göra. Vi var redan så förtjusta i denna vita, överviktiga och charmig ponny.

En shettis kan vara både egensinnig och lsitig och "Pinnen" var inget undantag.
När Pinnen inte ville vara ute och dra vagnen längre vända han bara helt om och spatserade lugnt hemåt. Denna manöver tog han dock aldrig till när något barn körde honom.
I Hagen var det oftast han som bestämde men ett av våra sto gillade inte vita hästar och det blev "Pinnen" snart varse. När hon kom nära böjde han bara på nacken och klev under eltråden och gick in i trädgården. När faran var över återvände han själv till hagen....samma väg som han kom ut.

Barnen var inte så intresserade av hästar och hästsport som vi önskade. Efter något år ville de hellre ha en 10-växlad cykel med bockastyre.

Pinnen fick bli pensionär.