när glädje förbytts till svartaste sorg

Allt kan vara över på någon minut.
Än en gång kan det konstateras att morgondagen vet vi inget om.
Vår lycka och glädje över vår fina fina fölunge och de fina tävlingsdagar med de andra hästarna vi fått vara med om nu under några veckor och månader har med ens ersatts av djupaste sorg.

På lördagskvällen hittade mannen vår underbara fölunge svårt skadad i hagen. På något vis hade han sparkat igenom/under vindskyddet i den blöta jorden. Efter allt regnande den eftermiddagen hade jorden blivit blöt och lös och gett vika. 

Nu var olyckan ett faktum.

Klockan var 21.30 och det var lördagskväll, helg naturligtvis. Distriktsveterinären ringdes omedelbart och vi hade turen att hon inte hade något fall just då. En timma senare var hon på plats.

Efter undersökning och konsultation med andra veterinärer blev det att lasta föl och mamma i hästbussen och bege sig till Helsingborgs djursjukhus, en resa på 9,5 mil enkel resa.

Det var aldrig någon diskussion utan att hästarna skulle stanna på djursjukhuset. Klockan fem på söndagsmorgon var röntgen och undersökningar klara och mannen kunde sätta sig i bussen och köra hemåt.

Det hade nu konstaterats att hoven skadats mycket svårt, nästan av, och att det naturligtvis skulle bli operation och sen (i bästa fall) lång lång konvalescens.

Det hela blir ju inte bättre av att mamman Cross a Lot inte är någon sällskaplig och vänlig häst. Personalen hade/har stora problem med henne. personalen är rädd för sitt liv.

På söndagen opererades fölet och nu återstår en orolig väntan på utgången. Enligt veterinären är det ca 50% att hans/hans brukbarhet går att rädda.

Våra hjärtan är fulla av sorg och tårar. Huvudet värker och att sova var inte att tänka på förrän många många timmar senare.  Först sent söndagskväll somnade vi både, om än oroligt.

Ett tack till distriktsveterinären som ringde oss på söndagskvällen för att fråga hur det var med fölet.

Igår körde vi till Helsingborg och besökte vårt underbara föl och hans bestämda mamma. 
Problem nummer två!!
Personalen kan INTE hantera, ens komma i närheten av föl eller mamma

Nu kan vi bara hoppas, be och hålla alla tummar.

Jag gråter när jag ser på bilderna.