vilket söndagsnöje

Läkarbesök!
Jag måste säga som så många andra " det krävs att man är frisk för att orka vara sjuk"

Med en envist smärtande hälsporre är det lätt att ge upp och fundera över om kanske ett läkarbesök ändå vore på sin plats.

Jag är väl ingen vän av att springa till läkare och vårdinrättningar i tid och otid, men nu funderade jag ändå över om det kanske, kanske skulle finnas någon hjälp att få. 

Mot bättre vetande lastade sambon in mig i bilen i morse och färden gick till Ystad. Till akutmottagningen.
Att det skulle bli lång väntan var jag införstådd med men beslutet var fattat. 

Det var bara att snällt vänta på min tur att få komma in till mottagnings-sköterskan.
Väl där informerade den rara sköterskan om att jag först måste besöka vårdcentralen i Ystad. Denne har helgöppet för patienter som tillhör Skurup, vilket jag gör, när Skurups mottagning är stängd.

Så in i bilen och iväg till VC. Ta en nummerlapp. Sitt ner i väntrummet och vänta på din tur.
Så blev det då min tur, eller var det otur. Här blev det till att prata med en sköterska som bedömde att jag skulle komma tillbaka kl 14.00 för då var doktorn på plats. Men först måste jag listas om för att överhuvudtaget kunna bedömmas här på denna VC. 

Nu började jag undra om detta var en bra idé en söndag, eller förresten vilken veckodag som helst.

Okey, klockan var nu ca 12.15 vi skulle hinna hem till Skivarp och rasta hundarna och ta oss en macka och sen bege oss till Ystads VC igen för att träffa doktorn.

Vi var i tid, men det var inte doktorn. 14.30 kallades jag in. Doktorn tittade, funderade en stund och meddelade sedan att det inte går att åtgärda.
Försök att inte gå på hälen men foten ska inte vila var doktorn råd.....

Om problemen kvarstår efter tre (3) år kanske det blir aktuellt med någon åtgärd.

Nää, jag ger upp. Smärta kan man lära sig att leva med.