Att sitta på vårt stora fina halvblod kändes säkerligen mäktigt och kanske lite skrämmande också.
Barnbarnet Julia är på bilden 4,5 år och har aldrig ridit tidigare. Pållen som hette Chess var ca 10 år äldre och hade en hel del erfarenhet i bagaget.
Även om flickan var stor för sin ålder var hon pytteliten på hästen. Hästen var inte liten....178cm mankhöjd bär ju respekt med sig. Till detta kom en enorm muskelmassa, stora hovar och ett för ett barn enormt stort huvud.
Men okey, när farfar och farbror Martin fanns i närheten och det fortfarande var inomhus gick det väl an.
Nervositeten släppte och det var ju faktiskt ganska spännande och mäktigt. Utsikten var det ju inget fel på heller. Här uppe på hästryggen kunde man känna sig både stolt och modig.
Så skulle då hästen ledas tillbaka till sin box. Lite otäckt var det nog. Tänk om den skulle springa iväg, slita sig, trampas på tårna eller vägra följa med. Nädå, allt gick fint och hästen följde lydigt med. Precis så vänlig som han alltid var, vår älskade Chess eller Vitnos som han kallades till vardags.
Nu har Julia blivit störra. Hästarna hon nu umgås med är både mindre till storlek och kroppsvikt. Däremot är de kanske inte alltid lika fogliga och samarbetsvilliga. Nu är det fullblod i tävlingskondition som gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar