Det växer så det knakar

Man kan tydligt se hur allting växer för varje dag. Det går nästan att höra hur allt bara exploderar och skjuter i höjden. En del även på bredden, och nu menar jag inte mig själv. Jag får lite av panik. Jag hinner inte med. Hinner inte ta del av och njuta så mycket och intensivt av all sommarprakt som jag önskar.

En ynka månad kvar innan det är midsommar. Mindre än en månad faktiskt. Sen vet vi ju alla hur det går.....

Men nu är nu och det gäller att ta tillvara av varje minut, varje sekund. 

Att fånga dagen.

För bara några veckor sedan påtade jag ner lite potatis här och var, i bäddar och i hinkar och vad jag nu fann lämpligt och hade tillgängligt.

Åh se, här kan vi redan ana många goda knölar att sätta tänderna i om inte allt för länge.

Som vanligt rusar rabarberna i höjden som de värsta forntidsväxter. Stora nästan enorma blad som står som parasoller och skyddar mot allt för starkt solljus.

Spröda rabarberstjälkar är något av det godaste som finns att göra en underbar paj på.
Själv skall jag enligt doktorns ordination låta bli att äta dessa underbara primörer men vem kan åtlyda en sådan rekommendation. Lite kan jag nog unna mig.