En vecka har han varit borta. Saknar honom, naturligtvis. Ännu hörs hans tassande steg och ännu väljer vi att inte säga vissa ord och meningar för att inte störa hans sömn som han så väl behövde.
Hans "promenadkompisar" frågar nu efter honom och fåglarna i dammen får nu inte längre något bröd och andra fågelgodsaker eftersom vi inte längre promenerar just där.
Vardagen är på många andra sätt så olik det vi tidigare kallade normalt.
Tomma hyllor i affären, utegångsrestiktioner, framför allt för äldre, inställda arrangemang av många skilda slag, stängda gränser och utbildningar på distans.
Sjukvårdspersonal som går på knäna. Var ska detta sluta? Vi kan bara rätta oss i leden och hoppas på det bästa.
Det ska va lätt att leva, så är det verkligen inte just nu. Livet är liksom tillfälligt ut funktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar