Inte är det för pengarna och inte är det för äran……

Vad är det då som gör att vi inte ger upp eller tänker med förnuftet. Trots motgångar och enorma kostnader envisas vi med att fortsätta, fortsätta med allt arbete, sömnlösa nätter och att ständigt vara tillgänglig och redo för mer arbete .  Vi blöder pengar hela tiden men vi ger aldrig upp, hoppet är som bekant det sista som lämnar människan och så är det sannerligen för oss som jobbar med tävlingshästar. Ja jag säger jobbar med, för trots att det rubriceras som hobby så tar det upp mycket mer tid en det dagliga arbetet gör för de flesta av oss utövare. Visst blir vi besvikna inte en gång utan många men strax är vi på banan igen.  Det är ett beroende som vi inte blir kvitt.
Om det nu inte är pengarna eller äran som drar då måste det ju vara något annat. Det kan väl inte vara ren dumhet.

Nä vi som håller på vet att det ger oss så mycket tillbaka vi älskar våra hästar, vi sköter om dem som små barn och inget lämnas åt slumpen. Att jobba med tävlingshästar är en livsstil. Ett beroende som vi inte vill bli befriade ifrån.

Som jag bloggade igår så var det idag dags för vår treåring Derby Lodge att göra ett nytt kvalförsök efter att han pga startboxvägran missade i november.

Efter mycket om och men och med ett enormt tålamod från startboxpersonalen kom han sent om sider in i boxen och de två kvalhästarna kom iväg.
Derby var rask ut och det såg till en början riktigt bra ut men som många vet så är hästar flockdjur och den andra kvalhästen kunde inte riktigt följa varför tempot bedarrade och tiden gick.

Derby kom visserligen först i mål men det hjälpte ju föga eftersom kvaltiden överskreds med ynka fyra hundradelar. Småaktigt kan man tycka men sådan är reglerna och det är ju lika för alla.

Besvikelsen var stor bland oss nära och kära det kan jag lova.
Nu har det gått några timmar och vi har insett att det bara är till att ta nya tag…IGEN.
Vi är redan fokuserade på nästa tävlingsdag